Vilket keldjur passar mig bäst?

Det lönar sig att välja keldjur med eftertanke. Djuraffärernas artsortiment växer ständigt och köparen råkar lätt ut för ett s.k. överflödsproblem. Genom att inhämta tillräcklig information på förhand, får du bäst garanti för att både du och djuret blir nöjda.

Först av allt bör man göra klart för sig om någon i familjen lider av djurallergi. Inte ens små fåglar och däggdjur lämpar sig för allergiker, eftersom de fäller rikligt med dun, hår och damm.

En verklig djurvän tar reda på allt om djuren via Internet, böcker och tidningar så att han/hon inte skaffar sig ett sött djur bara som ett resultat av ögonblickets ingivelse utan på basis av riktigt vetande. Annars kan det gå så, att djurets i fråga egenskaper inte mer förmår fängsla intresset efter en tids förlopp. Eller också kan det hända, att det bli köpt ett sådant djur, att dess skötsel är så arbetsdryg och kräver så mycket tid, att man tappar tålamodet och blir trött på det. Man måste ju hinna med andra hobbyn och umgänge med vännerna är ju också viktigt.

Det har konstaterats gång på gång, att ett oeftertänksamt införskaffat djur förr eller senare glöms i sin bur att klara sig bäst det går nästan på egen hand. Då har dess hem förvandlats till ett fängelse.


Tillbaka till rubrikerna

Tänk också på djuret

Djuret bör skaffas utgående från den tanken, att det får bo hos dig hela livet ut – och att du sköter det så väl, att det lever länge. Djuret är en levande varelse som inte skall få genomlida ödet att bli en ”vandringspokal”. När du funderar på vilket djur du skall välja, bör du ta dess förmodade livslängd i betraktande. Vissa arter lever bara två till tre år, medan en del andra lever rentav tiotals år. Är du säker på att ditt intresse håller i sig så länge?

För det mesta är det i ytterst svårt att finna nya hem för vuxna djur. Ibland är det rentavt bättre att föra sitt favoritdjur till veterinären för avlivning, än att hålla det inspärrat i sin bur utan ordentlig skötsel.

Små favoritdjur kan köpas i djurbutiken för bara några få tior. Attraktionen att köpa kan vara stor, när små söta ungar knäpper bakom glaset. I skolan kan någon erbjuda ungar från sina egna djur t.o.m. gratis, bara någon skulle ta dem. I synnerhet små gnagare producerar en massa ungar och nya kullar föds det av och till om man i samma bur håller både hane och hona. Om ungar på väg att bli vuxna inte avskiljs från sin moder, kan det uppstå blodiga strider i buren.

De flesta djurarter som hålls som keldjur är av naturen sociala och längtar efter sällskap av sina artfränder. Dock hålls de ofta ensamma p.g.a. rena rama okunskapen eller därför, att man inbillar sig att de kanske på så sätt skulle bli tamare och mera tillgivna sin ägare. Men ett ensamt djur visar sällan temperament och är tyst och ger därför inte sin ägare mycken glädje. Största delen av dygnet sitter det bara och väntar i sin ensamhet och hoppas att dess ägare skulle ha lite mera tid för det. Det här är inte rätt mot djuret. Man bör fördjupa sig i dess för arten typiska beteende även i det avseendet, att man inte i brist på bättre vetande placerar två hanar eller andra individer tillsammans som inte kommer överens med varandra.

Det är självklart, att en djurvän inte till favorit skaffar sig ett djur fångat i naturen. Den internationella djurhandeln har redan drivit ett tiotals papegoj- och reptilarter till gränsen för att dö ut. Största delen av djuren dör redan av det lidande de blir utsatta för under den råa fångsten, mellanlagringen och transporten. Det är bra att komma ihåg, att försäljningen av i naturen fångade djur får ett slut så snart ingen mera köper dem.

En stor del av de stora papegojarter som finns till salu, däribland gråpapegojor, amasoner, arapapegojor och kakaduor liksom även vissa små papegojor, fortfarande fångas i naturen. Även många guldbröstade astrilder, tukaner och andra exotiska fåglar, har berövats sin frihet i naturen, likaså nästan alla landsköldpaddor tillika med många ödlor och ormar. När du frågar om djurens ursprung, skall du inte lita för mycket på svävande bedyranden. Är du klok, väljer du din favorit bland de arter som inte överhuvudtaget finns att fånga i naturen, eller alternativt, köper du en unge direkt från en tillförlitlig uppfödare.

Tillbaka till rubrikerna

Mycket utrymme, mycken glädje

När man skaffar sig ett favoritdjur, bör man även tänka på djurets trivsel och inte enbart på sina egna preferenser. Om djuret du drömmer om kräver stora utrymmen för att kunna leva ut sina naturliga beteenden och för dig vara ett intressant observationsobjekt, bör man inte förfalla till att köpa en för liten bur med baktanken att nog klarar den sig. Djuret hålls nog vid liv en viss tid även i bister trånghet, men att hålla sin favorit på detta sätt är inte speciellt givande för någondera parten.

Favoritens boplats kostar nästan alltid betydligt mera än själva djuret. För att säkert få en god boplats åt din favorit, skall du lägga band på din iver och först köpa buren innan du köper djuret. Beträffande burköpen, bör man man inte spara på slantarna, ty en stor bur behöver man aldrig ångra sig över. Köp den största bur du hittar, eller beställ en via djurhandlaren. För arter som kräver mycket utrymme, är en självbyggd bur den bästa lösningen. Man har mycket större glädje av djuren när de har gott om plats att röra sig på. När du funderar på burens form, skall du beakta det naturliga beteendet hos arten ifråga: klättrande djur skall ha en hög bur och fåglar behöver en långsträckt sådan.

Tillbaka till rubrikerna

Varje djur är en enskild individ

I det skedet när du börjar drömma om att skaffa dig ett keldjur, har du ofta i tanken ett förunderligt klokt djur du sett på TV eller i en tidning, väldigt fäst vid sin ägare och dessutom kunnigt i en hel del tricks. Ett sådant skall vi också ha, tänker du. Tyvärr är det bara så, att sådana här förunderliga djur bara inte finns till salu i butiken. Varje djur har sin egen individuella natur, även i jämförelse med andra individer tillhörande samma art. Dessutom är alla individer är inte lika tama.

När du har skaffat dig ditt djur, försök vinna dess förtroende. Använd mycken tid på att lära er båda att känna och bli vana med varandra, men ge också djuret möjlighet att vara ifred för sig själv. Locka det med läckerheter och vänligt tal. Låt det i fred bekanta sig med din hand. Gör inte plötsliga rörelser och försök inte med våld plocka upp det i din hand, vilket kan göra djuret ännu mera skräckslaget. Mycket beror på ditt tålamod hurudan kompanjon din favorit utvecklas till.

Vänta dig inte det orimliga. Om djuret inte redan som unge har vant sig vid att behandlas, tämjs det nog inte så där utanvidare. Och fastän din favorit inte blir precis det vad du drömt om, skall du inte i onödan bli ledsen för det. Varje djur är intressant och charmigt på sitt sätt, bara det har utrymme, möjligheter till sysselsättning och kanske sällskap av artfränder på så sätt, att det kan leva ett liv som är typiskt för dess art. Att studera djurens beteende är alltid ett nöje!

Tillbaka till rubrikerna

Också färsk föda

Keldjuren behöver en god och mångsidig föda för att hållas friska och nöjda. Födan skall vara färsk, ren och rumstempererad. Enbart färdigmat från butikshyllan räcker inte till. Basfödan för flertalet gnagare utgörs av torrt hö. Alla vanliga små keldjur, chinchillan undantagen, behöver dessutom ett tillägg av färsk föda. De bör dagligen få grönsaker och frukter så mångsidigt som möjligt. I större mängder blir färdigproducerade gnagarblandningar illa för deras hälsa. Djuren blir lätt för feta av att äta fetthaltiga frön och nötter, vilket leder till kortare livslängd och och större risk för sjukdomar.

Naturväxter är för många djur deras största läckerhet: blåbärskvistar, klöverblommor, groblad, trädknoppar, vätarv, kvickrotens och olika sädesslags ax och vippor liksom även många andra milda och ogiftiga växter. Till gnagare kan man också samla rent färskt gräs och maskrosblad och till växelvarma djur insekter och maskar. Gnagande på unga kvistar av pil, asp eller rönn fördrivs tiden förnöjsamt och varken tänder eller nos växer sig för långa.

Ett gott praktiskt råd är, att man varje dag ger sin favorit minst tre olika slag av färsk föda och att man med minst några dagars mellanrum byter ut någon av dessa tre mot en annan färsk variant. Också beträffande de saluförda färdigfödorna, lönar det sig växla mellan de olika varumärkena. Varken söta eller salta födor hör hemma bland favoriternas rätter.

Skötseln av olika djur kräver alla sina egna speciella tricks och dieten sina speciella egenheter. Det är skäl att noga ta reda på alla detaljer gällande skötseln av den specifika djurart det i ditt fall är fråga om. När du satt dig noga in i problematiken gällande vad just din favorit behöver, får du den att trivas och hållas frisk. Om skötseln och förståelsen av djur kan man alltid lära sig mera.

Tillbaka till rubrikerna

Också en liten favorit kan behöva veterinärvård

Precis som stora favoriter, kan även de små sjukna in. Nuförtiden är veterinärerna för det mesta insatta också i de små favoritgnagarnas och –fåglarnas medicinering. Allt för många favoriter dör i onödan i sjukdomar förorsakade av bl.a. förkylning, diarré och felaktig diet då de inte fått vederbörlig medicinering och veterinärordination.

Djurskyddslagen förpliktigar en att ge sjuka och skadade djur erforderlig vård. Om favoriten behöver veterinärhjälp, är det förkastligt att börja minnas vad djuret kostade då det köptes. Djuret är inte ett föremål och inte heller en slit-och-slängleksak. Det är självklart att veterinärbesöket kan bli dyrare än ett nytt djur, men glädjen av att få se sitt djur friskt igen ersätter flerfalt de utlägg man haft.

Tillbaka till rubrikerna

Det finns nog av djur att välja mellan

I det följande behandlas bara några av de viktigaste sakerna att komma ihåg beträffande olika djur. Ifråga om små keldjur är det skäl att observera, att de måste hanteras med varsamhet. De tål inte att klämmas, och om de faller ur handen, kan det få ödesdigra följder för dem. Därför är det inte skäl att låta småbarn hantera dem. Många av dessa djur är närmast att betrakta som åskådningsobjekt. Vilken art du sedan än väljer, inhämta först mera detaljerad information och fundera ännu en gång om du faktiskt orkar sköta om djuret ifråga dagligen under hela dess livstid.

Kaninen är söt och egentligen ett alltför populärt keldjur, eftersom det många många sätt är krävande att sköta. Den behöver riktligt med utrymme, sällskap och frihet. Olämplig föda kan leda till att den blir livsfarligt sjuk. I butiken är det svårt att få tag i en tillräckligt stor bur. En kanin, som hela tiden lever fängslad i en för liten bur är en bedrövlig uppenbarelse!

Kaninen är ett rörligt och skuttande djur, som inte får hållas som fånge i sin bur. Den vill vara med där också människorna finns. Kaninens bur bör städas varje dag. Många kaniner kan läras att bli rumsrena, men gnagandet är för dem en naturegenskap, varför det alltid är skäl att skydda el-ledningarna. Märken efter tänder i böcker och möbler visar, att man i det här hemmet uppskattar kaninen och låter den röra sig fritt. Flertalet kaniner tycker inte om att hållas i famnen. Kaninraser finns det allt från dvärgkaninen på ett kilogram till sådana som väger över sju, så det är nog bäst att ta reda på ungens bakgrund innan du köper den. Kaninens livslängd är 5-8 år.

Marsvinet är ett mycket socialt djur som inte skall hållas ensamt. Man skall antingen ha två honor eller en hona och en kastrerad hane. Om man har ett ensamt marsvin, skall man umgås mycket med det. Det kan fästa sig starkt vid sin ägare. Marsvinet är känt för att vara ett mycket snällt djur, varför det tyvärr ofta blir kånkat omkring av barn. Basfödan utgörs av torkat hö. Marsvinet insjuknar lätt om födan till sin kvalitet inte är förstklassig. Födan bör innehålla massor med C-vitaminer.

Marsvinet äter och sjaskar ned omkring sig mycket mer än andra keldjursgnagare, varför dess skötsel varken är billig eller obesvärlig. Däremot är marsvinet  inte i nämnvärd grad besvärat av gnagarfrenesi, inte heller hoppar det eller klättrar. De burar som saluförs i butikerna är i regel för små för marsvin och sölas ned i ett huj. Det är enkelt att själv bygga marsvinet en inhägnad att uppföras inne i rummet med plastskydd i bottnen. Marsvinet har en trevlig vana att ge ifrån sig ett pipande ljud. Marsvinets livsängd är 5-8 år.

Tamråttan har fängslat månget hjärta. Den är ett intelligent och läraktigt djur som lätt blir tamt. Den kan också läras att bli rumsren. Buren bör inrymma resurser för många slags aktiviteter, men råttan kan även i stor utsträckning hållas lös i lägenheten. Råttan är ett mycket sällskapligt djur och det är därför att rekommendera att hålla sig med två djur så, att inte den enda råttan tvingas vara beroende av endast ditt sällskap. Hanen kan kastreras för att det inte skall födas oönskade ungar. Råttan lever 2-3 år.

Mössen är snabba skymningsdjur trevliga att iaktta. De blir lätt tama. De trivs i sin bur om de har gott om plats, ett ekorrhjul, tunnlar, boask och en massa mjukt papper att inreda boet med. Musen trivs inte ensam, utan är betydligt mera tillfreds tillsammans med någon av sina syskonvänner. Mössen har bara en dålig sida: speciellt hanarnas urin luktar stakt ”möss”. Inte ens flitig rengöring hjälper mot detta. Mössens livslängd är ett par år.   

Den syriska hamstern med stubbsvans lever ensam och tål inte sällskap av artfränder. Den är ett nattdjur man inte i onödan skall väcka från sin dagsslummer. I skymningen sätter den igång med en frenetisk aktivitet och springer i sitt ekorrhjul. Den syriska hamstern är betydligt större än en mus och kräver därför en stor bur. Den är mycket nyfiken och är alltid färdig att rymma iväg på olovliga strövtåg ut ur buren. Dess bur är lätt att hålla ren och luktfri. Hamstern lever 2-3 år.

Dvärghamtrarna, av vilka det finns många arter, är delvis vakna också under dagen. De kan trivas tillsammans med sina syskonfränder, men vissa individer är vresiga både gentemot sina artfränder och mot människor. Dvärghamstrar rör sig dåligt på gallerdurkar, varför de övre durkarna i en våningsbur bör täckas med t.ex. hushållspapper. Buren hålls länge ren, förutsatt att man rengör sandkoppen ofta. En dvärghamster lever 2-3 år.

Gerbilerna är mästare på att gräva och smula. De är synnerligen energiska gnagare som behöver mycket plats och mycket att gnaga på. De rör sig också om dagen. På terrariets botten bör det finnas mycket träspån som de kan tugga på och gräva i. Det går åt en massa kvistar och papprullar mellan deras tänder. En ensam gebril är olycklig, men å andra sidan förökar sig ett par synnerligen snabbt. Därför bör man helst hålla sig med två individer av samma kön. Gebrilen är ren och luktar inte. Den lever 3-4 år.

Degun är en relativ nykomling bland sällskapsdjuren. Den är en aning större än hamstern, har stubbsvans, är sällskaplig, blir lätt tam och är ett synnerligen aktivt djur vaket om dagen. Degun lämpar sig dock inte för varje hem, eftersom den behöver en mycket stor och hög bur med grenar att klättra i och med många rastplatser. I mindre burar kommer degun inte till sin rätt. Degun sätter i munnen allt vad den kan få tag i, varför träbitar och annat lämpligt att gnaga på bör finnas rikligt tillhands. I övrigt är degun ren och luktfri. Till sällskap bör den ha en lämplig artfrände. Den lever 3-5 år.

Undulater är livliga och synnerligen sällskapssjuka små papegojor som alltid behöver vara minst två när man skaffar dem. Många drömmer om en talande undulat, men det är brutalt att hålla en varelse som undulaten ensam – och endast en ensam fågel kan lära sig tala. Undulaterna bör så ofta som möjligt släppas att fritt flyga omkring i rummet, annars blir de lätt feta och sjuka. Med tålmodigt lockande kan undulater bli tama även som vuxna. De älskar leksaker och gungor och buren bör vara tillräckligt stor för att de skall kunna ta sig snabba flygspurter av och an i den. De sprider ganska mycket skräp och damm omkring sig, även utanför buren. Glada kvittrar de ljudligt, något som alla inte orkar med att höra på. Undulater lever 8-15 år.

Nymfparakiten är ett gott alternativ för den som drömmer om en ”stor” papegoja. Nymfparakiterna fångas inte i naturen och det är lättare att ordna en god omgivning för dem än det är för ännu mer storvuxna arter.  Hanteringen är inte lika krävande, de är inte speciellt högljudda och inte heller är de för heminredningen lika ödesdigra gnagare. Det är dock självklart, att en 30 centimeter lång fågel behöver en verkligt stor bur och en hel del frihet. Nymfparakiten kan leva ca. 20 år.

Kanariefågeln är välbekant, men i förhållande till andra undulater är den en mycket sällsyntare favorit. Dess ryktbarhet baserar sig framför allt på dess vackra sång, men alla individer är inte utrustade med denna gåva. Kanariefågeln blir inte lika lätt tam som en undulat. I par är kanariefågeln mycket lyckligare än ensam.

Zebrafinkarna är små orangegrå fåglar synnerligen populära p.g.a. sin anspråkslöshet. Deras ljud är dämpat och enformigt. Zebrafinkarna är flockfåglar som inte får hållas i ensamhet. Ofta ser man dem i olyckligt små och rentav runda burar, trots att fåglarna är synnerligen livliga. Deras oupphörliga skuttanden och rusher kan gå en på nerverna, om man inte på förhand satt sig in i deras beteende. De blir knappast alls tama. Väl omskötta zebrafinkar kan leva 6-8 år.
 
Nuförtiden kan man även i djurbutikerna köpa sig ett otal reptilarter och andra växelvarma djur. I motsats till de tidigare nämnda djuren, behöver dessa inget sällskap och ingen egentlig skötsel. I det avseendet är det överhuvudtaget inga sällskapsdjur. Om du vill skaffa dig en reptil eller ett annat växelvarmt djur, skall du ta kontakt med klubben för reptilintresserade, Finlands Herpetologiska Förening. Av dem får du sakkunnig information och hemmauppfödda, friska avkomlingar samt goda råd om skötseln.

Det är viktigt att på förhand informera sig om reptilernas artrelaterade behov och arttypiska karaktär. Reptilerna blir lätt sjuka och dör, om skötseln och förhållandena inte på alla sätt och vis är korrekta. Varje art har sina egna specifika krav med avseende på terrariets temperatur, fuktighetsgrad och liknande miljöfaktorer. Inte ens i djurbutikerna har man alltid satt sig in i de olika arternas behov, varför även exemplar i dåligt skick kan finnas till salu.

Den, som skaffar sig en reptil, bör hålla i minnet följande saker:

1) Man bör inte skaffa sig ett djur fångat i naturen. Tyvärr är väldigt många av de i butiken saluförda reptilerna just sådana. I naturen fångade reptiler är ofta stressade av transporten, kraftigt parasitangripna och i dålig kondition. Prognosen för deras livslängd är dålig.

2) Välj en art som är lätt att sköta. En del av de arter som saluförs är svåra att sköta för en begynnare, vilket lätt leder till onödiga komplikationer och t.o.m. till djurets död.

3) En art som växer sig onödigt stor, är heller inte ett förnuftigt val. Endel reptiller, som t.ex. iguanen även kallad den gröna leguanen, växer sig mycket stor och kräver inom kort ett så stort terrarium, att det kanske inte alls finns plats för ett sådant hemma i lägenheten.

4) En sann djurvän tänker sig för två gånger innan han skaffar sig en reptil som äter möss. Att skaffa mössen och döda dem är ingen behaglig sysselsättning. Att som föda ge levande möss till reptilen är förbjudet!

Till de reptiler som lyckats väl i hemförhållanden hör den fläckiga leopardgekkon och den längsstrimmiga strumpebandssnoken. Dessa arter uppföds även i Finland. Leopardgekkon äter insekter och mjölbaggar. Den lever 15-18 år. Hanen accepterar inte andra hanar i terrariet. Strumpebandssnoken är en fiskätare som kan leva 10-15 år.

Den rödörade vattensköldpaddan behöver ett halvakvarium där det finns både vatten och fast mark. Den växer fort från storleken av en slant till att bli 20-30 centimeter lång. Då behöver den ett jätteakvarium på minst 250 liter. Ett effektivt vattenfilter är absolut nödvändigt, varför sköldpaddans boplats lätt kostar flera hundra euron. Den rödörade sköldpaddan är arbetsdryg att sköta. Åtminstone vattnet måste bytas minst varannan dag och utfodringen kräver en massa kunskap. Om det finns gott om plats, kan man ha flera individer, men i ett trångt akvarium händer det lätt att de starkare individerna börjar förtrycka de svagare. Flertalet sköldpaddor dör under sitt första levnadsår p.g.a. sina ägares bristande kunskaper, fastän de i välordnade förhållanden kunnat leva i tiotals år.


Eldbukssalamandern är relativt lättskött och lämpar sig för den, som drömmer om en reptil. Den är dock ingen reptil, utan hör till stjärtgroddjuren. Den är fullständigt acklimatiserad för att leva i vatten, fastän den emellanåt tycker om att ligga och dåsa under värmen från en lampa. Eldbukssalamandern trivs bra tillsammans med en artfrände. Den kan leva upp till 30 år.

Klockgrodan behöver ett halvakvarium med både vatten och fast mark. Klockgrodor kan man få billigt, men de är rätt besvärliga eftersom vattnet snabbt blir nedsölat och måste bytas med två dagars mellanrum. Alternativt, kan man ha ett effektivt filter, men det är dyrt i anskaffning. Med god skötsel kan klockgrodan leva i minst 5 år.

När man köper ett akvarium är det skäl att komma ihåg, att även detta kräver sin regelbundna skösel och en och annan storstädning då och då. I goda förhållanden lever t.o.m. de minsta akvariefiskarna minst ett par år, många av dem 10-20 år. Fiskar lider av dålig skötsel och inadekvata förhållanden, precis som andra djur. Det är onödigt att hela tiden köpa nya fiskar för att ersätta dem som dött, eller att köpa ännu mer skötselmässigt krävande arter, om man redan av erfarenhet kan misstänka att de snart kommer att dö. Gör inte misstaget att köpa en rund fiskskål. Det är rena rama vrångbilden av ett akvarium.

Tillbaka till rubrikerna

Stora och svåra, små men intressanta

För keldjuren i allmänhet gäller regeln: ju större djur det är fråga om, desto svårare är det att hålla dem hemma. För t.ex. en chinchilla eller stor papegoja kan det var svårt att lyckas köpa en tillräckligt stor färdigbur, och varje hem har inte heller plats för en sådan. Den här sortens djur är dessutom i övrigt besvärliga att sköta. Att ta sig an dessa bör dessutom övervägas många gånger redan av den orsaken, att de är mycket långlivade och därför kräver ett långsiktigt engagemang.

Jordekorren är inte betydlig till sin storlek, men p.g.a. dess omåttliga livlighet och svårt tämjbara natur, är det väldigt svårt att ordna acceptabla förhållanden för den i fångenskap. Minigrisen har dykt upp på mångens önskelista, men stadsmiljön är ingen lämplig omgivning för den. Den bör ha möjlighet att snusa i sig jordlukt, böka med sitt tryne och leva ett svinvärdigt liv. Fullt utvuxen kan den väga 50 kilo. Till sin natur är minigrisen mycket sällskapssjuk, men envis och tålamodskrävande. Ett svin förvandlas inte till en hund bara genom att den lär sig att bära halsband!

Däremot kan en liten, lårkraftig hussyrsa eller stickliknande vandrande pinne vara enkla sällskapsdjur. Också de är på sitt sätt intressanta. För dem räcker det med ett litet terrarium och att de matas med växter. Om kvällarna och nätterna ”sjunger” hussyrsorna vackert som små fåglar.

Som slutpunkt för denna presentation har vi jättesnigeln, även kallad agatsnäckan. Att sköta dessa är inte svårt, men utan skötsel dör också de. De behöver tillräckligt fuktiga förhållanden att leva i och terrariet skall noggrant hållas rent. I vissa fall kan de föröka sig i stora mängder om man håller sig med flera exemplar. Agatsnäckan kan bli 20 centimenter lång och väga 200 gram. Den äter bl.a. vetemjöl, frukt, grönsaker och kött. Det är viktigt att se till att den får kalk. I goda förhållanden kan agatsnäckan leva i 10 år. Också den är värd att bli väl omskött!

    
      

Tillbaka till rubrikerna